Jag heter Helena Hilding och är bosatt i Stockholm. I mitt skrivande hamnar jag nästan alltid på teman som förlust och åldrande. Det kan låta vemodigt och sorgligt, och det är det väl rimligtvis, men inte enbart. Under utbildningens avslutande tio projektveckor har jag skrivit en pjäs om en ung kvinna som träffar sin avlidna och excentriska mormor på ett tåg. Med på färden är också en skara neurotiska medresenärer som alla kämpar med att förhålla sig till livets ändlighet. Det har varit både lärorikt och ibland mödosamt, men framförallt väldigt roligt och inspirerande.
Texten som jag har valt till den här vårutställningen är dock inget utdrag ur projektet, utan något som kom till tidigare under kursen. Den handlar om tiden som går, om att minnas och att inte längre göra det.
